Torsdag - invasionens dag

Familjen Björk på invasionstur

Idag torsdag har det varit invasionens dag. Vi har besökt flera intressanta platser knutna till invasionen den 6 juni 1944. Eftersom vädret dessvärre var en smula sämre med endast 17 grader, blåst och moln så fick vi pälsa på oss lite. Men kunde de -44 så kan vi nu...

Vårt första mål var Pointe du Hoc...

Typisk tysk kanonskytt, eller var det kanonmat. Kommer inte ihåg...

Utsikt från nästet där tyska skyttar försvarade stranden.

Utsikt från Pointe du Hoc

Pointe du Hoc var ett tyskt försvarsnäste som kontrollerade stora delar av Normandies stränder. Hit kom amerikanska Rangers och slogt ut detta imponerande näste 1944 någon dag innan invasionen. Och utsikten gick det inte att klaga på heller (fast det struntade nog soldaterna i).

Nästa anhalt - Omaha Beach....

Små minnen av kriget.

Oj, en blivande soldat?

Omaha Beach

Så här såg det ut 1944. Vi använde vår tidsmaskin.

Omaha Beach var en av invasionsstränderna man landsatte amerikanska styrkor på. Stranden är helt fantastisk, om än att vindarna idag gjorde besöket en aning vindpinat. Utsikten som sträcker sig flera mil är idag bebyggd men man kan skönja att det inte var en helt enkel manöver att landstiga här; vind, tidvatten, strändernas sluttningar och så vidare.

Nej, nu fick vi bryta det krigiska för lite mer modern historia. Nu skulle vi till en gård som producerar cider och Calvados.

Liten mysig butik på landet.

Äppelcider och Apertif.

Vi besökte en liten och anspråkslös gård i snar anslutning till Omaha Beach med egen tillverkning av cider och Calvados. Efter gårdagens misslyckade inköp kände vi att vi nog fick ha lite hjälp på traven. Damen i kassan, som inte pratade många ord engelska, förklarade vitt och brett (på franska) vad de hade. Vi provade både cider (5%), apertif (12%) och Calvados (40%) (Pernilla körde, puh...men provade ändå). Vi fastnade för en äppelider och en trevlig apertif. Calvados var inte riktigt vår grej.

Nåja, lite på lyset fortsatte vi resan mot amerikanska kyrkogården.... 

Elias vid entrén.

Imponerande omgivningar.

Okänd soldat.

Kors i alla riktningar, inrättade. Inte ett fel någonstans...

Man brukar säga "biggest and best" om amerikanarna och i detta fall stämmer det verkligen. En mycket imponerande, värdig och på alla sätt fin plats för att hedra alla stupade amerikanska soldater som deltagit i invasionen av Normandie och i kriget därefter. Här ligger närmare 9400 amerikaner begravda och känslan när man går där är obeskrivlig. Man känner själv, utan att ha deltagit i striderna, att det stockas i tårkanalerna. Mycket gripande.

Nästa anhalt blev ett tyskt artilleribatteri i anslutning till Longues-sur-Mer...

Två kanonbarn (fyndigt va...?)

Detta är det enda kvarvarande minne av tyskarnas försvar mot de allierade. Fyra nästen varav en tom, en utbombad och två intakta gav en rättvis bild åt vilka svårigheter de allierade hade för att ta sig helskinnade in mot land.

Hannes och Henrik vid Arromanches

En gammal stridsvagn

I Arromanches på Juno Beach som var britternas landstigningsplats visas ett annat bekymmer för invasionen. Vågor, tidvatten och strömmar gjorde landstigningen svår. Churchills beslut var att bygga en konstgjord vågbrytare av skrot som till del fortfarande finns att beskåda.

Nej, nu kändes det som det var färdigkrigat för dagen och dessutom hade solen dykt fram bakom molnen. Dags för bad och lite slappande i solstolar. Via Carrefour för inköp av förnödenheter och sen hem till Le Green Beach.

Pernilla trivs i det 25 gradiga vattnet

Elias, mer under vattnet än över.

Hannes spexar

Avlutningsvis kan man säga att här finns hur mycket som helst att se och uppleva.

Kvällen innebar också fortsatt vinprovning. Denna gång tar vi oss igenom roséviner. Får se vem som vinner denna gång (just nu Pernilla - Henrik 1-0). Imorgon blir det ett museum och massor av solbad och plask i poolen. Då blir vädret fint igen (har de lovat på TV, tror vi för vi fattar inget av vad de säger på TV).